Min familj är det allra viktigaste för mig. Jag har en man och tre barn, 10, 17 och 23 år gamla samt en urgullig svart katt Simba. De två yngsta söner bor hemma men dotter har flyttat hemifrån och bor i Jönköping. Jag arbetar med mitt drömyrke, jag är bildlärare på Kulturskola. Jag är också konstnär och just nu förbereder jag inför en stor utställning i Jönköping.

Jag önskar att jag hade vetat att livet efter den tuffa diagnosen ska överraska mig på ett så positivt sätt! Jag började lyssna på min kropp, blev modigare och fick mer livsglädje på köpet.

Det som hjälpte mig genom den svåraste tiden genom behandlingarna var att jag tog extra mycket hand om mig själv. Jag tillät alla känslorna ta plats. Jag gick långa promenader, cyklade och dansade och det hjälpte kroppen och knoppen som tog så mycket stryk vid cancerbehandlingar.

Personer som har varit viktiga för mig genom det svåraste är min familj, vänner och bröstsystrar jag mött längs vägen. Bröstcancerförbundet, Bröstcancerföreningen Jönköping och Plattnormen är de organisationer som varit och är till stor hjälp.

Något som har överraskat mig längs vägen är den yttre- och inre styrkan jag inte visste fanns inom mig. En annan aspekt är den varma och hjälpsamma gemenskapen och samhörigheten som finns mellan oss cancerdrabbade.

Jag var 52 år när bröstcancern kraschlandade rakt in i mitt liv. En mammografi som lika gärna inte hade blivit av förändrade allt. Och där var den. Snabbväxande. Aggressiv dessutom.

Det blev cytostatika, strålning och fyra operationer, inklusive mastektomi av höger bröst. Hårlös, bröstlös och med kroppen full av behandlingar fick jag försöka hitta en väg genom alltihop.

Cancern bräckte min kropp ett tag och lämnade biverkningar som jag fortfarande lever med. Men den lyckades aldrig ta min livslust. Tvärtom. Jag vet idag vad tiden är värd. Och jag ska fan leva medan jag lever. Och nu har jag precis blivit farmor. Sju år efter min diagnos står jag plötsligt mitt i en framtid som jag 2019 inte visste om jag skulle få. Det är en märklig och ganska mäktig känsla. Jag får vara här. Jag får se mitt barnbarn växa upp. Den insikten träffar på ett helt annat sätt nu.

När jag tappade håret var jag övertygad om att alla tittade. Att de såg cancern före de såg mig. Jag gick ändå skallig. På gymmet kom en ung tjej fram: ”Fan vad snygg du är!” Där vände det. Och märkligt nog fortsatte världen att överraska mig åt samma håll. De andra valde jag att ignorera. Skallig och stolt. En dag ringde det på dörren. Där stod ett blomsterbud med blommor från en gammal kollega som jag inte ens hade kontakt med längre. Det glömmer jag aldrig. Det här är bara två människor av många jag skulle kunna lyfta. Men kanske är det just de små handlingarna jag vill lyfta allra mest. Några ord på ett gym. En blomma från någon man inte väntat sig att höra ifrån. Små ringar på vattnet som kan nå mycket längre än den som kastade stenen någonsin får veta. Så tänker du på någon som går igenom något svårt: gör det lilla. Säg orden. Skicka blomman. Hör av dig. Du behöver inte förändra någons värld. Ibland räcker det med att förändra en liten bit av den.

När jag stod mitt i behandlingen hade jag framför allt velat veta en enda sak: att jag skulle överleva den. Det hade räckt. Men när jag tittar längre tillbaka önskar jag också att jag hade vetat hur många kvinnor i min egen släkt som haft bröstcancer. Kanske hade det öppnat mina ögon tidigare. Det är lätt att vara efterklok. För idag möter jag ofta samma sak när jag försöker prata om bröstcancer med andra kvinnor och män. Man hör. Man vet. Men man tror ändå inte riktigt att det gäller en själv.

För de flesta kommer livet tillbaka. Kanske annorlunda, kanske med ärr – men det kommer tillbaka. Du kommer att förvåna dig själv. Du är starkare än du tror.